Jag har alltid varit lite större än alla andra, i hela mitt liv. Jag har alltid älskat mat och det gör jag fortfarande. Redan som liten har jag alltid varit ganska rund. Hela min barndom har jag slitit med min övervikt och det gör jag fortfarnade. Tack vare min längd har mina extra kilo inte varit så tydliga. Jag har aldrig i hela mitt liv varit mobbad på något sätt, vilket jag är tacksam över.

 

Jag kommer ihåg när jag var runt 10-11 år, jag grät nästan varje kväll för att jag var så missnöjd med hur jag såg ut. Mamma var alltid där och tröstade mig, men jag gjorde aldrig något åt mina problem. Mitt självförtroende var botten och jag ville helst synas och höras mist möjligt. 

 

Vid 12 års ålder upptäckte jag konstiga ärr på sidan av magen. Det var bristnigar som aldrig försvinner... Jag blev helt förstörd över att jag hade låtit det gå så långt. Men jag gjorde fortfarande inget åt det. Gjorde några halvhjärtade försök till att gå ner i vikt men det gick aldrig vägen. Jag var svag... 

 

Först när jag var 16 år tog jag tag i min vikt och hade varkligen bestämt mig. Jag ställde mig på vågen och blev helt chocka! Jag skämdes så otoligt mycket. Jag hade slutat bada och ville aldrig visa min kropp för någon annan. När vi var ute och badade på sommaren hade jag alltid tröja på mig när vi badade. Jag skämdes så jag höll på att dö över min bristningar. 

 

Bristningarna är minnen som aldrig kommer försvinna men de blir blekare och blekare. De kommer alltid att finnas där, varken jag vill eller inte. Man lär sig att leva med dem även om det är pinsamt ibland. Nu är de en del av mig och att se hur långt jag har kommit idag känns underbart. Ärren blir mer och mer utsuddade och jag blir strakare. 

 

Idag  är jag 18 år och älskar livet! Jag har har fallt tillbaka i gamla vanor 2 gånger under dessa två åren, men jag har tagit mig tillbaka och kämpat. Man får aldrig ge upp! Varje dag är inte en dans på rosor. Idag står jag här med facit i handen och är så jävla stolt över det jag har åstakommit. Att kolla sig i spegeln och känna "vad fin jag har blivit" det är helt underbart. Det handlar om så mycket mer än bara målet, det handlar om att leva sunt, må bra och det viktigaste ÄLSKA  SIG SJÄLV! Jag har långt kvar till mitt mål men det får ta sin tid, jag har inte brottom! Mitt mål är inte en viss vikt utan att leva sunt. En målvikt är för mig bara ett delmål och inte mitt huvudmål! Jag kan om jag vill bara sätta i mig pulvermat, men det är inte sunt. Då missar man själva poängen! Även om jag då når mitt delmål misslyckas jag med huvudmålet och då är det ju skitsamma. Jag vill nå min målvikt och sedan stanna där.

 

 

♥ Älska dig själv, världens bästa känsla ♥